* 14 november 1948 .....
+ 9 maj 2020
Hundstunden
Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
när man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.
Bonnier Alba 1989
Gråt inte mer
Gråt inte mer!
Jämra dej inte!
Bit ihop tänderna!
Plocka ögonbrynen!
Förläng ögonfransarna!
Förkorta känselspröten!
Lägg upp håret!
Rengör näsborrarna!
Raka bort mustascherna!
Svälj något lugnande!
Sitt inte där så svagsint
Ensam och inkrökt, gråt
Inte mer!
|
När jag var gift med Herrman
När jag var gift med Herrman
då var det allmänt känt
att jag var en mycket skicklig
hushållsassistent.
Jag bjöd på glada tårtor
på pölsa och på vin
och jag var alltid ensam
och snäll och rar och fin.
Jag kände sorgen växa
i vårt trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av valium.
När jag var gift med Herrman
och väldigt trogen mot min man
och ingen var så hemkär
och impotent som han
då låg jag i vår Duxsäng
och kände mig dansant
– jag var en våldsamt vänlig
och barnlös liten tant
när jag var gift med Herrman
och ville honom väl
och tusen vilda vargar skrek
och jagade min själ.
Och sorgen bara växte
som sorgen alltid gör
och tusen vilda hundar sprang
på betongen utanför
vårt farliga och trevliga
och trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av valium.
Då hade jag en krukväxt
som inte var normal
den blommade för vildsint
på sin smäckra piedestal
då hade jag en fågel
som inte trivdes i sin bur
det var ett mycket hungrigt
och elakt litet djur
som hackade och hackade
på min alltför tunna hud
när Herrman hade fastnat i min förlista bröllopsskrud.
Och mörken bara växte
som mörken alltid gör
och tusen svultna hästar grät
i kylan utanför
vårt trivsamma och tysta
och trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av valium.
Jag var en gräsligt hjälpsam
och sällsynt ful mamsell
men jag blev sanslöst vacker
när jag blev kär en kväll.
Det var vid tjugotiden
när jag svalt min Dormopan
då steg det upp ur helvetet
en arg och lycklig fan
som visslade på kyrkogårn
och gjorde mig helt vild
och stjärnorna var tända
och vintern blev så mild
när jag bars ut ur rummet
som jag aldrig levat i
och släpptes lös på kyrkogårn
och äntligen blev fri
från all min sneda längtan
och mitt pissljumma förstånd
och ingens häst är hungrig
och Herrman har fått stånd.
För mina drömmar växer vilda
i en annan verklighet
och mina burfåglar är skilda
från vår trerumslägenhet.
Och jag går vill i vall
och vid min fotapall
slår Glömskan ut sitt blåa hår.
|
