tmbanner

SELMA OCH MYLON

Hit, till sin staty vid älvens klarblå vatten, kan Selma dra sina utspridda trådar för att bli hel. Där har hon sin utsiktsplats och sitt nya hem. Ingen vet att hon själv finns här. Men hon gör små utflykter ibland för att följa hur staden växer sig allt snabbare. Runt henne finns den vackra musikteatern och alla dessa höga hus, där människor ska få plats att bo och leva. Selma är fortfarande ensam, men känner lugnet omkring sig.
När hon ibland besöker Mårbacka, känns det för stojigt där. Visst är det hedersamt att få besök. Men så många som kommer, när man minst anar det. Det stör henne!
Selma ser bort mot teatern och önskar i kväll, som så många tidigare dagar och kvällar, att den Väldige ska komma så att hon får berätta om sin barndoms sorg och utsatthet. Ja, så att sinnet åter kan glädjas åt livet och att barndomens trauman trängs undan. Oh, om ändå mitt kalla blod kunde värmas i mötet med en annan varelse. Då vore min lycka gjord, tänker hon.
Hon kommer ihåg det hon skrev i ett brev till Sophie Elkan: Om vi råkas någon mer gång skall du be mig berätta min verkliga historia, ty den känner du ej på långt när. Det är en förödmjukelsens historia som behöver mycket solsken, för att få bort den tyngd som lagts på mig. 

Även om jag hade fostersonen Nils sedan han var 6 år, stod min håg till att läsa och skriva.  Inte till kvinnliga hushållsbestyr som sömnad och barnavård. Nej, inte alls.
Jag har alltid tyckt om att resa. Liksom Nils Holgersson i sin vita luva, på gässen, har jag färdats över land och vatten.
Min läggning till kvinnor var inte medfödd. Jag skapade den själv efter att ha mördats så brutalt i mitt föregående liv. Dog av en kniv i ryggen, med en smärta så stark att jag skrek. Men ingen, utom min mördare, hörde mina förtvivlade skrik i dödskampen.
Jag ändrade så min läggning för att skydda mig, för att inte behöva komma nära opålitliga män igen. Aldrig mer ska jag vända bort blicken. Aldrig mer blotta min rygg för anfall.
Min släkting Gustaf Fröding fick bli prästen Gösta Berling, så att jag - trots allt - skulle kunna pröva mina känslor för män. 
Gustaf och jag träffades några gånger. Men mest följde jag honom på avstånd. Minns att han skrev dikten ”Det var dans bort i vägen”. Gustaf och jag var där vid vägkorset tillsammans med flera andra, när dansen gick en sommarkväll.
Det var inte så muntert för oss två. Ingen av oss kunde dansa så bra som de andra. Jag hade min hälta och Gustaf, den klumpklossen, var för blyg. ”Vi får väl titta på och klappa händerna i den kosmiska dansen”, sa Gustaf upprymd. Jag såg att han låtsades vara glad. Klappa du, tänkte jag, om du känner dig lättad då!

Mitt visuella minne har alltid varit starkt, så jag kan ännu inom mig se hur dansen tråddes. Synbilder lagras hela tiden i mitt medvetande. En förmåga på gott och ont. Bilderna använde jag till mitt skrivarbete. Men oförmågan att stänga av dem, ledde till trötthet och till att mitt sinne flöt bort i drömmar ibland. Det var nog det som gjorde att folk tyckte jag såg dyster ut.
Men jag vet att allt det vi gör sätter spår, rannsakas och döms. Det förflutna bestämmer nuet, allt beror på allt. Och hur lätt är det inte att bli fördömd som Gösta Berling blev. Jag kunde under flera år följa Gustaf Frödings liv genom sina kontakter med hans syster Cecilia och Ida Bäckmann. 
Mitt sinne fortsatte vara tungt, ja tyngre eftersom både Gustaf och Gösta Berling fick så utsatta liv. Lite som mitt eget, tänker hon.
Även om Ida Bäckmann kallade mig för Svalört så hade jag lätt till både skratt och tårar. Trots mitt öknamn, dystra uppsyn och mina krämpor hade jag många beundrare.
För att människor ska kunna öppna sina hjärtan och ge av sin kärlek måste de förstå och acceptera sin egen sorg, sin inre smärta och grunden till känslan av ensamhet och otrygghet. Det misslyckades jag med, tänker Selma.
Jag skrev mycket om sorg, när jag borde ha skrivit om glädje. Skrev om smärta, när jag istället borde ha skrivit mer om kärlekens kraft att läka människors själsliga sår. Jag skrev om ensamhet, istället för om gemenskap. Skrev om otrygghet och mörker, trots att det är det andliga ljuset som är viktigt.
Medveten om tillvarons motsatser och dråpligheter ville jag sätta livet i rörelse. Intresset för det osynliga, det märkvärdiga och det till synes orimliga väcktes tidigt hos mig. Det är en hel del av det jag skrivit som inte kan förklaras av förnuftet. Ibland är det som att en annan person är med när jag skriver. Tittar över min axel där jag sitter och manar på, manar på mig. Jag hade svårt att bli av med henne- trollkonan.  
Att jag hann med så mycket ändå, tänker Selma. Körkarlen är mig nog kärast av allt det jag skrivit.
Att döda kärleken är en oförlåtlig synd. Spänningen mellan poler; hat-kärlek eller sorg-glädje gav mig inspiration till att skriva.
Men varför är jag kvar här på Jorden? frågar hon sig. Ack, om jag åter kunde få möjlighet att leva och uttrycka mina innersta känslor! Kanske skulle jag då komma att bli fri att möta ljuset.
Det skymmer allt mer och en lätt dimma spider sig över älven. Selma försjunker i tankar.
Ytterst långsamt stiger en ljust gröngrå skugga upp ur vattnet. Skuggan får kontur och växer till en allt större gestalt - en fjäril?
Selma rycker till.
Kan en fjäril bli så stor”, tänker hon, och försöker förstå vad det är hon har framför sig.
Gestalten får form och kontur efterhand som den växer sig allt större. En jättestor fjäril? tänker Selma.
Jag är Mylon, din ljusbärare. Det är dags att du låter förändringens vindar bära dig! Att åter känna hopp. Att låta dina skuggor skingras genom virvelvindens makt och magi. Vill du det?
Ja, det vill jag av hela min själ, svarar Selma, utan att reflektera!

Intro / >>>> / Ett nytt paradis
/ En tredje väg / Humlorna / Mem - Ett nytt tidervarv

 

info@teatermango.se

tm